Thielska galleriet

Historik

I Stockholm på Eols kulle, Blockhusuddens högsta punkt på Djurgården, lät finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel under åren 1904-07 uppföra ett palats till sig och sin familj. Arkitekten var Ferdinand Boberg.

Thiel var en stor samlare av samtida konst och hans palats blev en av Stockholms vackraste jugendbyggnader.

Renovering

Byggnaden genomgick en större renovering i början av 1930-talet för att bättre passa museiverksamheten. En ny lägenhet för en intendent inreddes i byggnadens västra del.

Vid 60-talets mitt putsades fasaderna om med grå och felaktig puts. På 1970-talet kläddes väggarna i utställningssalarna med glasfiberväv, målades med halvblank plastfärg och lysrörsarmaturer sattes upp i taken.

Byggnaden genomgick en återställande renovering 1999-2004 i olika etapper. Fasaderna återfick en slät och vit puts och salsväggarna bredspacklades och målades i en svagt grå nyans för att påminna om det ylletyg som ursprungligen täckt väggarna.

I samband med fasadrenoveringen monterades ett nytt galler i gammal stil på entréfasaden för kylning av Munchsalen.

Ventilationen före renoveringen

Byggnaden uppfördes ursprungligen med ett kalorifersystem för ventilation. Således ventilerades salarna med luft som förvärmts i en värmekammare i källaren och som distribuerades via plåt- och tegelkanaler.

Dessa hade med tiden blivit igensatta av löv och damm. Ventilationen fungerade dåligt. Munchsalen som har ljusinsläpp via en glaslanternin var sommartid mycket varm beroende på att utrymmet ovan lanterninen var dåligt ventilerat.

Förutsättningar för en renovering av ventilationssystemet

Byggnaden är unik och tavlorna kräver ett visst klimat för att inte ta skada. Att göra en modern och synlig ventilationsanläggning var inte möjlig.

Ambitionen har varit att underhålla det gamla systemet och komplettera det med installationer som inte påverkar byggnadens arkitektur.

Antikvariska ställningstaganden

1993 fick byggnaden skyddsföreskrifter som anger att vare sig inre eller yttre förändringar av byggnadens ursprungliga utseende får göras utan tillstånd från RAÄ.

Vid renoveringen 1999-2004 gällde det att återställa byggnadens ytskikt såväl inom- som utomhus efter en ovarsam renovering vid mitten av 60-talet.

Ventilationen efter renoveringen

Byggnadens kalorifersystem behölls och gavs bättre funktion genom att tilluftskanalerna rensades. På så vis iordningställde man ventilationens ursprungliga funktion.

Trots detta var Munchsalen med sitt lanternintak alldeles för varm om sommaren. För att lösa detta problem tog man i anspråk en oanvänd tegelkanal i vilken man placerade en kanalfläkt ansluten till en plåtkanal som mynnar i lanterninutrymmet. Ett nytt tilluftsgaller till denna fläkt monterades i museets entréfasad som vetter mot norr. På så vis leds sval luft upp till lanterninen som sedan avluftas uppåt via takhuvar.

Tilluft

Byggnaden har två olika system för att tillföra uteluft till rummen. De stora tavelsalarna har förvärmd tilluft via tegelkanaler som tillhör byggnadens kalorifersystem. Luften tillförs via högt placerade galler. I övriga rum tillförs luften direkt utifrån genom ventiler i ytterväggarna.

Frånluft

Rummen har avluftning via självdrag i tegelkanaler. Utrymmena ovanför de stora salarnas lanterniner luftas via huvar.

Erfarenheter

Kalorifersystemet fungerar dåligt sommartid. Värmekammaren var ursprungligen tänkt att förses med fläkt för sommardrift. Fläkten installerades aldrig men om man skulle göra detta nu skulle möjligen effektivare kylning av salarna erhållas.

Kylning av Munchsalens lanterninutrymme har förbättrats sedan den nya fläkten installerades.